Sky v SkyKick (Case C-371/18)
Det omtalade SkyKick-målet har varit under många varumärkesjuristers lupp sedan en tid tillbaka och nu har det tillslut avgjorts. Utfallet får nog många varumärkesinnehavare, och ombud, att dra en lättnadens suck. Varför? Det förklarar vi nedan.
Bakgrund
Det brittiska storbolaget Sky väckte år 2016 talan mot företaget SkyKick avseende varumärkesintrång. Sky hävdade att SkyKick gjorde intrång i deras registrerade varumärken, bland annat rörande termen ”programvara” i klass 9. SkyKick menade däremot att Skys varumärkesregistreringar borde ogiltigförklaras, åtminstone delvis, med hänvisning till att vissa av de varubeteckningar som Skys varumärken registrerats för skulle sakna erforderlig klarhet och precision. Termen ”datorprogramvara” är den som belysts mest. SkyKick hävdade därtill att Sky registrerat sina varumärken i ”ond tro” då de inte haft någon reell avsikt att använda dem för samtliga inkluderade varor och tjänster.
Den nationella domstolen i Storbritannien hänsköt därför följande frågeställningar till EU-domstolen för klargörande:
- huruvida ett varumärke helt eller delvis kan ogiltigförklaras på grund av att de termer som varumärket registrerats för är för breda, så som ”programvara”, och att varu- och tjänsteförteckningen således saknar tillräcklig klarhet och precision, och
- huruvida ett varumärke helt eller delvis kan ogiltigförklaras på grund av ond tro om det inte finns någon reell avsikt att använda varumärket i förhållande till vissa av de registrerade varorna och tjänsterna.
EU-domstolens avgörande
Domstolen gav inget svar på huruvida just termen ”programvara” är en för bred varubeteckning, detta med hänvisning till att en sådan omständighet ändå inte kan ligga till grund för en ogiltigförklaring av en EU-varumärkesregistrering. För att ett sådant varumärke ska kunna ogiltigförklaras krävs att en uttrycklig grund för detta inom unionsrätten, vilket inte finns avseende varu- och tjänstebeteckningar som saknar tillräcklig klarhet och precision.
En befintlig ogiltighetsgrund är däremot att registreringen i fråga skulle vara gjord i ond tro och detta konstaterar domstolen kan vara fallet om sökanden inte haft avsikt att använda märket för de varor och tjänster som ansökan omfattat. För att ond tro ska kunna anses vara för handen menar domstolen dock att det krävs ”relevanta och samstämmiga uppgifter” som visar att sökanden vid ansökningstidpunkten ”hade för avsikt antingen att skada tredje mans intressen på ett sätt som inte är förenligt med god affärssed eller att, utan att ens avse en enskild tredje man, erhålla en ensamrätt för andra ändamål än de som ingår i ett varumärkes funktion”. Det domstolen tycks söka är således en objektiv antydan om att sökanden inte haft för avsikt att använda varumärket för vissa eller samtliga varor och tjänster inkluderade i ansökan, vilket får anses vara ett relativt högt ställt beviskrav.
Som inledningsvis sagts får detta avgörande säkert en hel del varumärkesinnehavare, med breda termer i sina förteckningar, att dra en lättnadens suck. Utfallet får dock anses uppmana framtida sökande att vara försiktiga med hur brett de klassar sina varumärken och istället se mer till de exakta varor och tjänster varumärket faktiskt kommer att användas för.
